Blixtar är en gnutta ljus i mörkret: skapande skola i Värnamo

Tre dagar, sju workshops, nära etthundrasjuttiofem åttondeklassare. Och minst lika många dikter. Etthundrasjuttiofem alltså.

Nu vill jag bara stänga in mig i ett rum utan ljud, möjligtvis lyssna på ett vattenfall. Men jag vet att jag kommer göra om samma sak igen och igen och igen. För jag älskar att hålla på med poesi och spoken word och poetry slam! Att inspirera andra att skriva, att läsa texter, att läsa upp texter. Att skratta, att bli irriterad, förvånad och berörd.

Tack alla åttor på Apladalsskolan i Värnamo för att ni har inspirerat mig också. Tack för att jag fick komma på ett författarbesök genom skapande skola och hålla i spoken word-workshops. Klart jag inte minns ALLA dikter. Men här är några rader jag snodde med mig från flera olika dikter:

ÄRTORNA ÄR GRÖNA OCH LIKNAR SMÅ TENNISBOLLAR

BLIXTAR ÄR EN GNUTTA LJUS I MÖRKRET

KRIG ÄR INTE EN LIVSSTIL

MÄNNISKOR SER NER PÅ EN,
INGEN SER PÅ EN

MAN BRUKAR SÄGA ATT MAN KAN KÄNNA LUKTEN AV RÄDSLA;
MEN DET TROR JAG INTE PÅ

Annonser

Fringesommar!

visitkort_2017_loh

På lördag uppträder jag med mitt poesiband Louise & Henke på Tranås Fringefestival. Vi kör spoken word blandat med musik och performance på ett småstad vs. storstad-tema (Klockan 16 på M.O.A.s).

bild2

Och i slutet av sommaren, 1 och 2 september uppträder jag med denna poesi & musikkonstellation: Louise & Henke featuring Nadja Itäsaari (The Soft Revolution of Goth Punk Poetry) på Gothenburg Fringe Festival. Foto: Mikael Geske

Fringe är ett koncept som kommer från Storbritannien och betyder bokstavligen ”lugg” eller ”frans”. Det symboliserar det som ligger i utkanten av finkulturen och är mer underground. Edinburgh Fringe Festival är världens mest kända Fringefestival.

Spoken word-workshop på Göteborgs Högre Samskola

Något av det finaste jag varit med om på länge hände igår. Jag satt ensam i matsalen (vägrar kalla det ”bamba” eftersom jag inte är göteborgare) på Göteborgs Högre Samskola. Mitt huvud var mosigt efter mina poesi/spoken word/poetry slam-workshops med årskurs sju som läser retorik. Trots att det var två evigheter sen jag gick på högstadiet kände jag mig udda och uttittad.

Tugg, svälj, tugg, svälj. Titta ut genom fönstret, titta ner på telefonen.

Plötsligt kommer det fram två tjejer och frågar om de får sitta vid mitt bord! De sa att de tyckte att det var jättekul med min workshop. Att de insåg vilken skillnad det gör hur man säger något, vilket tonläge och tempo man använder och så vidare. Bästa omdömet jag kunde få! Inte bara vad de sa utan just att de ville sitta med mig. Jag cyklade hem med ett sorl i huvudet, men med en sol i hjärtat!

Brave New Poets

IMG_0385Förra veckan var jag i Strömstad och träffade ett gäng coola högstadieelever på Strömstiernaskolan. I maj ska de åka till Ledbury i England och framföra poesi inför en engelsk klass. Läskigt värre!

Efter första skrivövningen var det knappt ingen som ville läsa upp sina dikter. Men i slutet av workshopen stod alla upp och framförde sina texter om Sverige och England.

Jag blev jätteglad. Eftersom jag också tyckte att det var lite läskigt … I mitt fall bestod det läskiga i att hålla workshop på engelska – något jag inte gjort sen jag bodde i England! Men det gick ganska snabbt att trolla fram min engelska personlighet och trolla bort det värsta av den småländska brytningen …

Läs mer om Louise Halvardssons workshops här.

Hemma på scen i New York City

Louise Halvardsson på scen i New York. Foto: Aliah Rosenthal

Louise Halvardsson på scen i New York. Foto: Aliah Rosenthal

Där det finns poesi finns mitt hem. Förra veckan stod jag på scen i New York City. Innan jag hittade till the Bowery Poetry club kände jag mig lost, hade inte pratat med någon förutom mina släktingar som var med på resan. Mitt intryck av New York var ”too much” av allt. Skyskrapor, trafik, mat, människor. Men på the Bowery kunde jag andas igen. Även om jag tappade rösten …

Det pågick en festival som hette Beat & Beyond, till de gamla beatpoeternas ära. Först lyckades jag få plats på scen tack vare att jag lovade en dikt på svenska. Men jag hann inte mer än ett par rader av Hål förrän jag tappade rösten …

Fast jag fick revansch. Jag anmälde mig till Poetry Slam lite senare i samma lokal och körde dikten Splitting up. Det blev inget av själva slammet på grund av för få anmälda, istället blev det en sprudlande öppen scen. Plötsligt var hälften av publiken villiga att hoppa upp och läsa. Träffade folk som hade träffat storheter som Allen Ginsberg i verkligheten!

Förut när jag fått frågan var som är mitt hem har jag svarat ”skogen i Småland” eller ”havet i Brighton”. Nu vet jag att poesin är mitt hem. Och speciellt spoken word-scenen där jag var jag än befunnit mig i världen träffat bra människor. (Hello Aliah and Gabriella and the fantastic barman!)