Blixtar är en gnutta ljus i mörkret: skapande skola i Värnamo

Tre dagar, sju workshops, nära etthundrasjuttiofem åttondeklassare. Och minst lika många dikter. Etthundrasjuttiofem alltså.

Nu vill jag bara stänga in mig i ett rum utan ljud, möjligtvis lyssna på ett vattenfall. Men jag vet att jag kommer göra om samma sak igen och igen och igen. För jag älskar att hålla på med poesi och spoken word och poetry slam! Att inspirera andra att skriva, att läsa texter, att läsa upp texter. Att skratta, att bli irriterad, förvånad och berörd.

Tack alla åttor på Apladalsskolan i Värnamo för att ni har inspirerat mig också. Tack för att jag fick komma på ett författarbesök genom skapande skola och hålla i spoken word-workshops. Klart jag inte minns ALLA dikter. Men här är några rader jag snodde med mig från flera olika dikter:

ÄRTORNA ÄR GRÖNA OCH LIKNAR SMÅ TENNISBOLLAR

BLIXTAR ÄR EN GNUTTA LJUS I MÖRKRET

KRIG ÄR INTE EN LIVSSTIL

MÄNNISKOR SER NER PÅ EN,
INGEN SER PÅ EN

MAN BRUKAR SÄGA ATT MAN KAN KÄNNA LUKTEN AV RÄDSLA;
MEN DET TROR JAG INTE PÅ

Annonser

Spoken word-workshop på Göteborgs Högre Samskola

Något av det finaste jag varit med om på länge hände igår. Jag satt ensam i matsalen (vägrar kalla det ”bamba” eftersom jag inte är göteborgare) på Göteborgs Högre Samskola. Mitt huvud var mosigt efter mina poesi/spoken word/poetry slam-workshops med årskurs sju som läser retorik. Trots att det var två evigheter sen jag gick på högstadiet kände jag mig udda och uttittad.

Tugg, svälj, tugg, svälj. Titta ut genom fönstret, titta ner på telefonen.

Plötsligt kommer det fram två tjejer och frågar om de får sitta vid mitt bord! De sa att de tyckte att det var jättekul med min workshop. Att de insåg vilken skillnad det gör hur man säger något, vilket tonläge och tempo man använder och så vidare. Bästa omdömet jag kunde få! Inte bara vad de sa utan just att de ville sitta med mig. Jag cyklade hem med ett sorl i huvudet, men med en sol i hjärtat!

Poesi är konst

img_5962En vecka i Ale kommun med ”bambamat”, sjundeklassare och poesi. Jag är helt slut, men det var det värt. Jag har fått höra så många coola, bra, fina, sorgliga och roliga dikter. I vissa klasser provade jag att låta eleverna skriva med färgpennor för att komma bort från stelhet och korrekthet. Poesi är mer som konst än svenska. Tycker jag i alla fall.

Här är en dikt av Leona på Aroseniusskolan:

Jag känner blickarna i ryggen
Jag känner att jag blir automatiskt varmare
under skoljackan
Bara för att jag går och bär
på en innebandyklubba
– det som jag älskar
så måste alla stirra på mig
som om jag bara på en skylt
där det står:
”stirra ihjäl mig”
Jag är trött
på alla blickar.

Jättetack till alla smarta sjuor på Bohusskolan, Da Vinci-skolan och Aroseniusskolan! Och tack till lärarna som fick agera tidtagare och poängräknare när vi lekte Poetry Slam. Ett plus var också att ”bambamaten” var god!

På torsdag håller jag i en workshop för ungdomar på Biskopsgårdens bibliotek i Göteborg. Kanske ses vi där …

Författarbesök: Underbara Ulricehamn

img_5895

Författare får ibland presenter när de föreläser. Louise har tidigare fått böcker, pennor, muggar, en ryggsäck, en T-shirt och nu för första gången: en bricka.

Blyertsgrå himmel. Regnvåt mark. Prassellöv. En högstadiekille som cyklar i hög hastighet på en ceriserosa barncykel. Det är det första intrycket författaren och poeten Louise Halvardsson får av Ulricehamn.

Louise hår har samma färg som cykeln. Hon känner sig cerise inuti när hon går upp på Stenbocksskolans aulascen och möter 300 åttondeklassare. I en timma pratar hon om sitt liv och sina böcker. Gränsen mellan bok och liv är lika uppbruten som de vita strecken på landsvägen.

Responsen är fniss, gapande munnar, mummel, tystnad, visslingar och applåder. Som tack för sitt talande får hon en blombukett i nästan samma nyans som cykeln, håret och känslan inuti. Hon får också en bricka som det står ”Underbara Ulricehamn” på.

Vid busstationen som även är en tom turistbyrå kommer en kille fram och frågar hur mycket pengar man får för att skriva en bok. När hon svarar några tusen undrar han varför hon inte har en bil. En annan kille frågar efter hennes telefonnummer. Hon vägrar ge bort det. Sätter sig på bussen och lämnar underbara Ulricehamn med en hämtmugg te från Gunnars konditori i handen. Om hon haft en bil hade hon gått miste om dessa möten.

Ps. Stort tack till Stenbocksskolan och Lisa Mårtensson!

Känslofyllda dikter i Floda

Som med alla jobb finns det bra och dåliga dagar. Igår var en bra dag. Eleverna i 7F och 8F på Alléskolan i Floda var grymma på att skriva dikter. Redan innan jag var där för att inspirera dem med min poesi/spoken word-workshop. Temat vi körde var känslor. (Klicka på cirklarna för att läsa dikterna.)

Välkommen till Ljungby!

Louise Halvardsson på författarbesök på Kungshögsskolan i Ljungby. Foto: Frida Karlsson

Louise Halvardsson på författarbesök på Kungshögsskolan i Ljungby. Foto: Frida Karlsson

Jag är stor. Stor som i vuxen. Men oftast glömmer jag bort det. Varje gång jag kliver in på en högstadieskola kommer osäkerheten tillbaka. Det är något med stämningen, blickarna. Därför är det så fint att bli välkomnad av människor som bryr sig.

Bibliotekarien på Kungshögskolan i Ljungby där jag höll i Poetry Slam-föreställning/föreläsning hade skyltat med Punkindustriell hårdrockare med attityd och poesi som jag gillar. Och ansvarig lärare ville att jag skulle signera hennes nyinköpta exemplar av Svenglish. Dessutom fick jag personlig guidning till både matsalen och busshållsplatsen. Det var också ett stort plus att eleverna var förberedda och visste att jag skulle komma. Vilket inte alltid är fallet … Så en stor applåd till Kungshögsskolan – I’ll be back!