Ångest i åttonde klass

IMG_7967Den här veckan har jag försökt inspirera en åttondeklass på Alléskolan i Floda att skriva poesi. Vissa satt kvar och skrev när lektionen var slut, dikter om träd och idioter. Andra fick inte ur sig ett enda ord. Och så fanns det de som fick ur sig ovanligt många könsord.

På många sätt var det en utmaning för mig. Men jag stod på mig och presenterade min dikt Liggande v och siffran 3 som handlar om näthat. Som även går att lyssna på här. Och jag tänkte att det är en större utmaning att överhuvudtaget gå på högstadiet än att köra Poetry Slam.

Bara att titta på schemat som hängde på väggen gav mig ångest. Prov i veckan. Och fest i helgen. Fast fest gav mig mer ångest än prov när jag gick i åttan. Mest för att jag aldrig blev bjuden och inte riktigt visste vad fest betydde. Men i gymnasiet lärde jag mig att alkohol och hångel ofta var inblandat. Väldigt läskigt. Jag är glad att jag överlevde skoltiden. Kanske tack vare att jag hade en dagbok där jag kunde avreagera mig. Och skriva en och annan dikt.

Poetry Slam på Bokmässan

Ni kan se mig köra poesi i Studieförbundet Vuxenskolans monter C04:02 på fredag kl 18

Ni kan se mig köra poesi i Studieförbundet Vuxenskolans monter C04:02 på fredag kl 18

På fredag slammar jag på Bok- och biblioteksmässan tillsammans med Sayam Chortip och Pernilla Stammler Jaliff. Kolla in Facebook-eventet här. Klockan 18 börjar det i monter C04:02.

Det är även Poetry Slam på söndag. Både på bokmässan och lite senare på Café Hängmattan, klockan 18, som vanligt.

Det som läggs i hatten (det vill säga de pengar publiken skänker till poeterna) under mässan kommer att gå till flyktinghjälp.

Kolla Göteborgs Poetry Slam för mer info.

Dikter fick diplom – Sofra Poetike Borås

Louise & Henke framför dikten "Lyssna, lyssna" Foto: Juliana Janku

Louise & Henke framför dikten ”Lyssna, lyssna”. Foto: Juliana Janku

Poesi är ett universiellt språk. Poetry is a universal language. Poezia është një gjuhë universale.

På Albanska poesifestivalen i Borås i lördags, Sofra Poetike Borås 2015, läste poeterna dikter på svenska, engelska och albanska. Men även om jag inte kan albanska förstod jag mycket bara genom ansiktsuttryck och gester. De albanska diktarna imponerade verkligen på mig genom sitt känslosamma scenspråk.

Louise & Henke var inbjudna för att göra ett poesi-performance. Och dikterna fick diplom. Eller egentligen var det Henke som fick diplom för sina dikter, men jag hjälpte till att framföra dem. Det är inte bara i Poetry Slam som det gäller att hitta en balans mellan text och framförande. All poesi som framförs på en scen har ett uttryck utanför själva texten.

Visst är den albanska stavningen av mitt namn fin?

Visst är den albanska stavningen av mitt namn fin?

Tack till våra poetvänner över hela världen! Thank you poetry friends from all over the world! And a special thank you to Juliana Janku who took the photos. And she’s a great poet too.

Skolmat och poesiprat

IMG_6378Nej, jag har inte blivit matbloggare. Jag måste bara lyfta fram skolmaten på Kungshögskolan i Ljungby. Den vegetariska cannellonin smakade lyx jämfört med de eviga potaisplättarna från min egen högstadietid.

Men jag var inte i Ljungby för att äta cannelloni. Jag var där för att hålla i en inspirationsföreläsning om Spoken Word och Poetry Slam. En elev undrade om det inte var jobbigt att tala inför en massa folk. Jag tyckte det var värre att sitta vid lärarnas fikabord och försöka småprata. För då hade jag ju inte övat på vad jag skulle säga.

ARG – en dikt om att vara arg över att inte kunna bli arg

Jag är en sån människa som håller mycket känslor inom mig och det är säkert därför jag skriver och står på scen. För att få utlopp för de känslorna. Till exempel så har jag jättesvårt att visa när jag blir arg. Eller att ens bli arg. Istället blir jag ledsen. Och det har jag försökt att uttrycka i den här dikten.

 

Turfinnen tog mig till årsfinal!

IMG_6089”… för att påminna sig själv om att hon är attraktiv och älskad
trots akneärr och raggarsträng
Jag är hon som plockar poäng i uppförsbackar”

-ur dikten Jag är hon som springer till spårvagnen

Det är patetiskt. Trots att jag är 32 år och har jättemånga vänner och kärlek och allt får jag fortfarande ångest när finnarna invaderar mitt ansikte. Och varför en finne på hakan just när det är höstfinal i Göteborgs Poetry Slam? Den lyste ilsket röd trots att jag försökte måla över den med nåt gammalt täckstift som jag hittat i byrålådan. När jag beklagade mig i ett SMS till en av mina poetsystrar i SmutsKultur skrev hon ”Det är en turfinne ju!”

Och det stämde. Av alla åtta poeter som kvalat sig fram till höstfinal kom jag tvåa och gick därmed vidare till årsfinalen 12 april! Hurra hurra! Och om jag är en av de fyra bästa just då kommer jag att gå vidare till SM…

Slam handlar mycket om tur. Om du har decimalerna och jurygrupperna på din sida. Om de andra poeterna kör på säkra kort eller är modiga och vågar prova nya dikter som de kanske inte kan lika bra.

I våras efter att jag skrivit uppsats om Poetry Slam kände jag en stor distans till fenomenet. Och tyvärr har jag kommit fram till att om det går bra, det vill säga om några random personer i publiken ger dig höga poäng är det jätteroligt. Om de ger dig låga poäng, för att dina dikter eller du som person inte faller dem i smaken, är det inte lika roligt.

Men vad som driver mig att fortsätta är att slamscenerna är bra scener att synas på. Det kommer alltid mycket publik och du träffar oftast bra människor. Det är en arena där du kan uttrycka något du känner starkt för med ord, röst och kropp. Förutom spårvagnsdikten körde jag dikter om min brevväxling med försäkringskassan, att släppa på rädslor och att vara arg över att inte kunna bli arg.