Boktips: Jag är skillnad av Bobbi A Sand

jag-ar-skillnad

Autenticitet

Antingen har författaren Bobbi A Sand gjort den bästa research jag varit med om eller så har hon helt enkelt levt huvudpersonen Maxis (a.k.a. Jonathan) liv. Kanske är det en kombination. Romanen känns oerhört autentiskt, den där konstruerade känslan jag kan störa mig på i en del böcker saknas helt. Det här är äkta och det gör ont.

Permafrostpassion

Vad som gör att det känns så äkta är att inget är tillrättalagt vare sig det handlar om sexualitet eller självmordstankar. Maxis passion är hans band Permafrost, men mitt under en turné börjar bandet falla sönder. Maxi blir mer och mer Jonathan bakom masken. Läsaren får följa honom när han försöker reda ut sitt liv hos en psykolog utan att det blir klyschigt eller sentimentalt. Kapitlet där Jonathan föreställer sig en ”dödsklinik” är fenomenalt: otäckt och tänkvärt på samma gång. Även om alla trådar följs upp mot slutet, så nystas de inte ihop till en stor gullig boll. Livet är som det är.

Exakt subkultur

Språket flyter på, enkelt och rakt, med en och annan träffsäker metafor. Beskrivningarna av Maxis verklighet i Malmö och den subkultur han tillhör är exakta. Jag har bara gott att säga och boken överträffade mina förväntningar som redan var goda till att börja med.

Karaktärer som påverkar

Det är flera år sen nu som jag träffade Bobbi A Sand på Bokmässan i Göteborg och jag är glad över att hennes böcker äntligen har kommit ut! Själv hade jag turen att vinna Jag är skillnad i en tävling som gick ut på att nämna en romankaraktär som har påverkat ens liv. Jag valde Sophie från Unni Drougges debutroman Jag! Jag! Jag!. Sophie inspirerade mig att lyssna på Velvet Underground och fick mig att åka till London, men framförallt att våga gå min egen väg i livet. Jonathan har också inspirerat mig. Att vara snäll mot mig själv och ta hand om mina vänner. Fast så hade jag nog inte tänkt om jag läst boken när jag var sexton. Då hade Maxi säkert fått mig att lyssna på industri och starta ett band!

Här kan du läsa mer om Bobbis berättelsevärld Transcenders

och här är ett av alla ställen där kan du köpa boken.

Annonser

Blodet droppade under Författarföreställning på Brinellgymnasiet

IMG_4138Prata om Poetry Slam, din skrivprocess och om ditt svengelska projekt. Det var de önskemålen svensklärarna på Brinellgymnasiet i Nässjö hade när de bjöd in mig till författarbesök.

I vanliga fall brukar jag mest föreläsa om identitet och samlevnad med utgångspunkt i Punkindustriell hårdrockare med attityd.

Föreställning istället för föreläsning

Nu kände jag att det var dags att göra något annorlunda. Både författarbesök och föreläsning var begrepp jag var trött på, så jag bestämde mig för att göra en föreställning baserat på tre olika versioner av mig själv. En idé som jag först lekte med under ett gig i Gävle.

IMG_4147Mig själv, Louise

Jag började med att vara mig själv. Louise som bor i Göteborg och tävlar i Poetry Slam. Jag framförde ett par dikter, bland annat Nej! som handlar om min ilska över rättsosäkerheten i våldtäktsfall och jag pratade även om olika typer av dikter och om hur ett Poetry Slam går till.

Amanda – mitt alterego från Punkindustriell hårdrockare med attityd

IMG_4170Jag lämnade sen över ordet till Amanda – mitt alterego från tonårstiden. Hon läste upp ett par ångestfyllda stycken ur Punkindustriell hårdrockare med atittyd och pratade om hur det var att skriva den. Om alla känslor i magen som hon var tvungen att spy upp.

Mitt under en av föreställningarna skar hon sig på ett papper och blodet droppade på golvet … Men Amanda blev mer förtjust än förfärad och stoppade fingret i munnen. (Det hade inte Louise gjort.)

IMG_4227

Lou Ice – mitt engelska alterego

Till slut var det dags för Lou Ice, mitt engelska alterego att göra entré. ”If you step on me I crack, but if you smile at me I melt.” 

Hon spände blicken i eleverna och försökte lura i dem att hon var från Brighton, England, men erkände ganska snart att hon trots allt var svensk. Och att hon nu bodde i Sverige på grund av en 30-årskris, en 30-årskris som resulterade i Svenglish-projektet.

IMG_4249

World Toilet Day

Vad Lou Ice inte visste var att det var World Toilet Day, en dag då det uppmärksammas att det är många människor på vår jord som lever utan toalett eller i mycket dåliga hygieniska förhållanden.

Så det var ganska passande att hon pratade om engelska toaletter. Om myten att alla engelska hem har heltäckningsmatta i badrummet. När hon gjorde sitt svengelska projekt var det ingen av de femton engelska deltagarna som hade heltäckningsmatta på toan. (Däremot har hon tidigare bott i flera hus där heltäckningsmatta funnits.)

IMG_4277

Omplåstring

Fyra olika grupper med klasser från blandade program – alltifrån stylister till ekonomer fick lyssna på mig, Amanda och Lou Ice. Efter fyra föreställningar var jag totalt utpumpad och blodig. Men som tur var kom en mycket snäll svensklärare med ett plåster. Och min egen gamla svensklärare var också där och kramade om mig. (Hon var jätteschyst. Vi fick skriva dagbok på hennes lektioner ibland och den dagboken har jag kvar och läste en bit ur …) En känslosam dag minst sagt.

Jag är glad att det funkade att göra en föreställning istället för en föreläsning och lärarna sa att mycket av det jag pratade om skulle de ta upp i undervisningen. Mina retoriska knep till exempel. Knep jag inte var medveten om att jag hade … (Det var verkligen inte meningen att skära mig på papper precis innan jag började prata om ”sår” och ”plåster” som metaforer för att skriva om jobbiga och bra saker!)

Jantelagen

Nu känns det som om jag skrivit en recension av min egen show och jag börjar genast oroa mig för vad andra ska tycka. Vem tror jag att jag är? Men jag tänker inte låta Jantelagen bryta ner mig. Jag har jobbat hårt i flera månader för att förverkliga den här föreställningen. Här finns en annan av mina dikter som handlar om just Jantelagen.

Tack alla elever och personal på Brinell som lyssnade! Våga gå era egna vägar i livet och plåstra om varandra när det behövs …